Tenta-P. Julefirande. Blogghysteri. Ett nytt år. Tiden som löper amok. Snart är det över. Igen.

Klockan 11:26 den 14:e december 2008: Bloggen "reflektioner över veckan som varit" stängs. Kanske för att en gång återuppstå under en mer passande titel. Signaturen är och förblir:

Per Jonas Niklas Wallvik

Förra veckan var lite av ett töcken. Studiemässigt hade vi mycket att göra. I princip skulle vi lära oss immunsystemet på tre dagar och samtidigt examineras i ett ämne genom en muntlig presentation. Nåja, det gick vägen till slut. Visste du att serotonin som har anti-deprissiv verkan bland annat finns i mörk choklad? Kan chokladasken och tröstätandet bottna  i skär vetenskap.

Mitt upp i spektaklet har jag ju faktiskt fyllt år också, 20 bas, end-of-childhood och systemetmyndig. Firandet lades på is, bortsett från joels eminenta tårta, tills mor och far kom och hälsade på i helgen. Det var riktigt trevligt att träffa dem båda även om morsan upptäckte att jag inte satt upp hennes gardiner, eller snarare upptäckte att jag satt upp "fel" gardiner. Faktum är att jag har en bordsduk som gardin, som jag trodde var en gardin, vilket gjorde mamsen en gnutta olycklig. I födelsedagspresent hade jag inte önskat mig något särskilt, "man är väl vuxen nu". Hursomhelst fick jag ett asballt Littman-stetoskop.

I övrigt har grabbarna fått mig att börja spela badminton. I ärlighetens namn är det väl inte min favoritsport, man spelar ju inte ens med en riktig boll, men det är rätt kul ändå. Planen är att vi skall spela en gång i veckan och det är ju åtminstone bra ur träningssynpunkt.

Veckans frågeställning: Hur kan det vara försvarbart att låta presidentvalet i USA gå före tv-avsnitten av dr.House?

 Kärlek och fred på jorden

Niklas P.J Wallvik

Kamrater, som Christian "master sheriff" Olsson poängterade i förra inlägget och som övriga läsare knappast har undgått att upptäcka så har bloggen legat nere ett tag. Det beror inte bara på att jag har haft mycket att göra både i skola och vid sidan av, utan också på ett praktiskt problem. Jag brukar skriva mina inlägg på söndagar men på sistone har jag blivit så duktig på att träna just vid den tiden. Nåja, jag tar en liten paus i läsandet och ägnar en liten stund åt detta istället. Egentligen borde jag hänga tvätt (men du kan vara lugn mamma, jag gör det senare). 

I oktobertider är livet i Linköping ganska trivialt. Fritiden ägnar man åt att hitta på ursäkter med grabbarna för att slippa plugga. I helgen hade vi trevligt med logopederna på HU, inkluderat Maja Crona. Roligt var att Erik Ferm också hakade på. Dels var det fest i fredags, dels såg vi fotbollsmatchen igår där Sverige spelade så oväntat bra att de faktiskt var värda att vinna. Prisa medelpads ända bidrag i landslagstruppen för det! 

Förutom att USAs ekonomi styr hela världen är veckans sanning att över en längre tid tenderar varje människa att arbeta med 40% av sin maximala syreupptagningsförmåga. Denna beror till stor del beror på hjärtats minutvolym, kroppsstorleken (påverkar arteriovenös-syredifferens) och kön (könshormon påverkar Hb-konc.). Om man bortser från de psykiska aspekterna och teknik så vet du då vem du skall anställa nästa gång du håller anställningsintervju. Om inte, skicka dem på ett arbetsfysiologitest och se vem som har högst  syreupptagningsförmåga. 

Återgår till hemostas. Tänkte faktiskt läsa introduktionen till pappas avhandling. Får se om jag förstår någonting. 

Veckans frågeställning: Eftersom jag har ont i ryggen och börjar se dåligt; börjar jag bli gammal?

Ps. Ät ost, det ger livskvalité. Ät inte lakrits, det ger högt blodtryck. Ds.

Undertecknat

Niklas P.J Wallvik

Sitter på tåget påväg till Linköping. Klockan är tio minuter över sex. Utanför tågkabinen öser regnet ner. Sommaren är i princip slut. Det är återigen höst.

Men det har varit en bra sommar. Trots att jag har arbetat mycket har jag ändå hunnit med en hel del skoj. Jag minns särskilt första dagen på stranden då vi hade fullt upp med att hitta ägaren till en mobiltelefon så att jag lyckades tappa min egen. Midsommar. Kamperna i ”Shogun” och ”Power Grid” med grabbarna, klimax nåddes kanske i trädgården häromveckan med en spännande drabbning och en fet Bite-Line pizza. Fotbollen; synd bara att jag tvingades lämna den viktiga matchen mot Fränsta strax efter halvtid för att kunna hinna med tåget. Måltiderna på Aptit med fader och Janssons är heller icke att förglömma. Familjen. Saliga ”Rockband”. Gårdagen, ett kärt återseende med innebandylaget. Trots förlust emot Dalen där numera bröderna Samuelsson, Nisse och John spelar var 8-4 rätt bra. Inför säsongen är jag försiktigt positiv. Björns födelsedag. Gatufesten. Joels bravader. Volleyboll.

Nu återstår endast en vecka. Den skall jag ta väl till vara på och ladda batterierna för en termin som jag måste erkänna att jag är lite orolig inför.

Medan jag sitter här på tåget har jag låtit lära mig några nya partykunskaper. Den mänskliga hjärnan samlar i medelvärde vid normala tillstånd in information motsvarande 1000 bits/s medvetet och cirka 10 milj bits/s omedvetet (8 bit = 1 byte). Samtidigt förmedlar den cirka 10 miljoner bits/s. Hur mycket förbrukar en TV-apparat? En annan partykunskap är att chilipeppar ”bränner” i halsen på grund av det innehålller ämnet capsaicin som retar thermosensorer.

Nåja nu skall jag roa mig med Dr. House. Medan jag gör det, rullar tåget vidare.

Veckans frågeställning: Vem slår Michael Phelps åtta OS-guld?

Undertecknat

Per Jonas Niklas Wallvik

Det är med stor glädje som jag på sheriff Patrik Franssons begäran har nöjet att lansera en exceptionell novell med skall vi säga viss vetenskaplig klang. Novellen är skriven av någon Louise Elisson och jag hoppas att hon inte har den patenterad. För fördjupad förståelse googla på "apoptos".

Övrigt! Kom och se matchen Granlo BK -IBK Dalen! Matchstart 13:00! Lycka till Frasse och co!

....

       Det var en gång en cell som bodde i ett litet cellsamhälle
beläget i levern, närmare bestämt den vänstra loben. Cellen trivdes
väldigt bra och han bodde ganska nära en central ven.
       En morgon när cellen vaknade kände han sig lite konstig, det
var något som inte riktigt stämde. Någonstans inom cellen fanns det en
längtan om att dö, att helt enkelt ta livet av sig. När cellen insåg
detta blev han riktigt rädd, visst hade han haft dessa känslor förut,
men aldrig hade de varit såhär starka.
       När cellen hade samlat sig lite bestämde han sig för att ta
reda på vad som hänt, men han hade bråttom för snart skulle det vara
för sent.
       Det första han skulle göra var att ta ett snack med han som
hade kontroll över cellens kromosomer, nämligen hans egen vaktmästare
P53. Cellen hade nämligen hört historier om hur andra celler hade
blivit dödade av sin vaktmästare, nog för att det hade funnits en
vettig anledning som till exempel skador på DNA, men ändå. Det vore ju
hemskt att bli förrådd, tyckte cellen.
       Han anropade P53, men fick inget svar. Skit, tänkte cellen och
försökte en gång till och fick då till slut svar. P53 hade inte mycket
tid över och verkade allmänt irriterad.
-       Vad vill du? Frågade P53.
-       Jo det är såhär, svarade cellen, att jag känner att det är
någon som vill att jag ska ta livet av mig, men jag vet inte vem. Så
jag tänkte att…
-       … du tänkte att det var jag som var skyldig, avbröt P53. Det
är tacken, här har man slitit dag in och dag ut bara för att sedan bli
tagen för en hemsk förrädare!
-       Nej, nej! Förlåt det var inte så jag menade. Det var bara så
att jag inte visste någon annan att vända mig till, cellen började bli
nervös.
-       Du är inte så smart va? Frågade P53 en smula sarkastiskt.
-       Det var det värsta! Förresten så borde du bry dig lite mer för
om jag dör så blir du arbetslös.
Nu blev P53 genast lite mildare i tonen.
-       Okej, låt mig tänka. Jo förresten när jag träffade Bax senast
så verkade han lite uppspelt, som om det var någonting stort på gång.
Han är ju en ganska skum typ och drar sig inte för någonting så länge
det är bra betalt. Det är ju möjligt att någon har lejt Bax för att
släppa ut Cytokrom C.
-       Cytokrom C? Vem är det? Undrade cellen.
-       Va? Vet du inte det? Kan du ingenting om din uppbyggnad? Oj,
oj, oj, dagens ungdom, muttrade P53.
-       Ungdom? Hallå, jag är minst lika gammal som du, om inte äldre!
-       Ja, ja, hur som helst så sitter Cytokrom C inlåst i inre
membranet i mitokondrien. Där deltar han i något som kallas
elektrontransportkedjan, om du har hört talas om den?
-       Ja det har jag faktiskt! .
-       Ok det var ju lite framsteg. I alla fall så måste Cytokrom C
vara inlåst för han är väldigt farlig.
-       Hur farlig då? Undrade cellen.
-       Jo du förstår att om han kommer ut i cytosolen så träffar han
på Apaf 1, och dessa två tillsammans är inte att leka med.
-       Men vadå? Det måste ju finnas någon som vaktar Cytokrom C,
eller?
-       Jodå det gör det, bcl 2. Men Bax är väldigt slug och är en av
dom som kan lura bcl 2 och på så vis frisläppa Cytokrom C.
-       Oj, men vad kan han och Apaf 1 göra som är så hemskt då?
-       Det brukar sluta med att de söker upp Caspas 9 och aktiverar
honom. Han i sin tur kan få ett stort gäng, som kallar sig Caspas 3,
att få celler att begå självmord. Det vill säga, i detta fall blir det
du.
-       Åh nej, utbrast cellen, finns det ingen som kan stoppa
caspaserna?
-       Jo det finns det faktiskt…
-       Vem då? Vem då?
-       Det finns ett gäng som heter IAP som kan stoppa caspaserna.
-       Ja men vad väntar vi på? Vi måste hämta dom!
-       Lugna dig! Det är inte så lätt som du tror, den finns en hake.
-       Vadå?
-       Jo, IAP har en ärkefiende som kallar sig smac/DIABLO och om
IAP visar sig så kommer smac/DIABLO att hitta honom och då återstår
bara en sak, en kamp mellan dessa två. Vinner IAP så överlever du, men
vinner smac/DIABLO däremot så…
-       …så dör jag, fyllde cellen i.
-       Japp, tyvärr.
-       Ok, men jag tänker i alla fall ta reda på vem som ligger bakom
allt det här, om det så ska bli det sista jag gör innan jag dör. Någon
måste ha anlitat Bax.
-       Det behöver inte vara Bax som släppte ut Cytokrom C, det kan
vara Bak också. Han har ungefär samma rykte som Bax och är lika slug.
-       Tack för hjälpen!
Cellen undrade vad han nu skulle ta sig till. Han förbannade sig själv
för att han aldrig brytt sig om att lära sig något om sig själv eller
något annat heller för den delen. Det straffar sig i slutändan kunde
han konstatera. Efter en stunds funderande insåg han att det enda han
nu kunde göra var att leta reda på Bax.
       Cellen tog ett djupt andetag och började leta. När han kom
till mitokondrien såg han honom, och inte nog med det, han hade redan
släppt ut Cytokrom C. Cellen var nu så arg att han knappt kunde
kontrollera sig själv.
-       Vad har du gjort, skrek han.
-       Vadå? Svarade Bax. Och vem är du förresten?
-       Det är ju jag, cellen som du precis håller på att ta livet av.
-       Jaså, är det du? Ojdå…
-       Ojdå? Är det, det enda du kan komma på att säga till ditt
försvar?
-       Hmm, ja vad ska jag säga? Det var ju inte min idé från början,
jag gör bara vad jag är betalad till att göra, svarade Bax.
-       Jasså, det säger du? Men vems idé var det då? Tycker faktiskt
åtminstone att du är skyldig att berätta det för mig.
-       Jag vet inte vems idé det var från början, jag vet bara vem
det var som anlitade mig för att släppa ut Cytokrom C.
-       Vem var det då? Jag hoppas verkligen inte att det var P53 för
i såna fall har han ljugit.
-       Nej, det var inte P53, inte den här gången. Förresten så är
han så snål att det ska mycket till innan han anlitar någon.
-       Okej, men vem var det då? Cellen började bli otålig.
-       Det var Bid.
-       Bid? Jaha, och var kan jag få tag på honom då?
-       Vet inte säkert, men han brukar hänga med Bad, Bim, Puma och
Noxa. Mer kan jag ej säga dig.
-       Jag får väl leta reda på dom då, jag har ju ändå inte så
mycket annat att göra nu när du släppt ut Cytokrom C. Det enda jag kan
göra är att hoppas på att IAP vinner kampen över smac/DIABLO.
-       Hoppas kan du ju alltid, men jag skulle inte hoppas för
mycket. Jag har nämligen hört att smac/DIABLO är i sitt livs form.
-       Precis vad jag inte ville höra. Nu har jag varken tid eller
lust att prata med dig mer. Hejdå.
Så vände cellen på klacken och började leta efter Puma.
       Det dröjde inte länge förrän han hörde arga röster skrika på
varandra. Han gick närmare och förstod att han hittat dom han sökte.
-       Det måste vara någon av oss som är skyldig, men det är inte
jag, sa en utav dom som han senare fick reda på kallade sig Puma.
-       Inte jag heller, sa alla de andra i en kör.
-       Jag kan i alla fall svära på att det inte var jag, men jag
tycker däremot att Bid ser väldigt skyldig ut, fortsatte Puma.
-       Det var det värsta, skrek Bid, jag är lika oskyldig som en…
-       Ha! Det var den största lögnen idag, kontrade Puma.
-       Lugna ner er nu, sa en tredje.
-       Håll käften Noxa, skrek Bid och Puma i kör.
-       Jamen, det hjälper ju inte att vi bråkar, svarade Noxa. Nu tar
vi det här från början. Puma vad gjorde du i förmiddags?
-       Jag var nere i ER och försökte ragga lite småjobb, svarade
Puma.
-       Bid?
-       Jag vad borta på andra sidan av cellen och kollade in den nya
lysosomen, sa Bid, resten då? Var höll ni hus i morse då?
-       Jag, Bad och Bim var här tillsammans så vi har alibi allihop,
svarade Noxa.
-       Och hur ska vi vara säkra på att ni inte fick jobbet
tillsammans? Frågade Puma.
-       Nu gör du dig dummare än vad du är Puma, du vet lika väl som
alla andra här att endast en av oss kan bli anlitad för att vi i sedan
ska anlita Bax, sa Noxa.
-       Jo, det har du rätt i. Men vem är skyldig då?
Nu kunde inte cellen hålla sig längre. Han harklade sig ljudligt och
allas huvuden vände sig i hans ritning (dorsalt för att vara mer
exakt).
-       Vem är du? Frågade alla med en mun.
-       Det är jag som är cellen, sa cellen.
-       Jaha? Sa Bim.
-       Ja, och det är faktiskt så att jag vet vem av er som är
skyldig till mitt självmord för jag har pratat med Bax.
Puma började bli blek och han förstod att det var kört.
-       Okej, jag gjorde det, utbrast han.
-       Du din…skrek Bim, du vet ju att vi har ett avtal att om någon
av oss får jobb så ska vi dela på ersättningen.
-       Jo jag vet, snyftade Puma, men jag kunde inte motstå
frestelsen, jag ville ju imponera på den nya lysosomen.
-       Hallå där, sa cellen, vad lipar du för? Det är faktiskt jag
som håller på att dö här och sen sitter du där och snyftar som en
liten fjant.
Puma började gråta ännu mer. Cellen suckade och tänkte för sig själv:
vilken nörd.
-       Okej, men vem anlitade dig Puma? Frågade cellen.
-       Caspas 8, fick Puma fram efter en massa snyftande.
Cellen skyndade sig nu iväg för han hade inte mycket tid på sig.
-       Caspas 8!
Inget svar…
-       CASPAS 8!!!
-       Vem är det som söker mig i denna hektiska stund? Svarade någon
långt borta.
-       Det är jag, cellen!
-       Ohh, då måste jag erkänna att jag blir lite rörd över att du
väljer att spendera den lilla tid du har kvar med mig, sa Caspas 8,
och skrattade sedan ett långt elakt skratt.
-       Jag har hört att du är skyldig till min död, sa cellen.
-       Men lilla vän, svarade Caspas 8, vet du ingenting?
Cellen förbannade sig ännu en gång för att han visste så lite. Caspas
8 fortsatte:
-       Skyldig är kanske fel ord att använda på mig, medskyldig
snarare. Men det borde väl du veta, eller?
-       Hm, kanske det, men nu vet jag inte det, sa cellen trotsigt.
-       Ohh, en uppkäftig liten sak, intressant. Tjaa du ska ju trots
allt dö så jag kan väl offra lite av min dyrbara tid på att berätta
hur det går till. Så här är det, det finns lite olika sätt som man kan
få en cell att begå självmord. Man kan till exempel ta bort de
stimulerande signalerna. Ett annat sätt är att en cell som är stressad
eller skadad på något sätt kan också bli tvungen att begå självmord,
men då är det P53 som styr. Sedan finns det en möjlighet för andra
celler, till exempel en granncell, att skicka signaler till
dödsreceptorerna FADD och TRADD på en annan cell och på så vis få den
att begå självmord. Det är förresten vad som hänt dig lilla vän.
-       Va? Min granncell? Är det han som är skyldig?
-       Japp, han hade väl tröttnat på dig eller något sådant, svarade
Caspas 8.
-       Men… men…
-       Nu är du inte så kaxig längre. Jaja, vila i frid eller vad man
ska säga.
Cellen var chockad. Inte trodde han att hans grannar, som han alltid
ansett vara hans vänner, hade beordrat hans undergång.
       Han kände att slutet var nära nu, och fick syn på den sista
medlemmen av IAP som sakta segnade ner. Smac/DIABLO hade vunnit och nu
var allt hopp ute. Han skulle dö.
       Cellen kände caspaserna angripa hans kropp, de klöv
polypeptidkedjor. Kroppen började krympa ihop och hans kärna löstes
upp. Kromatinet blev fritt och började brytas ned mellan nukleosomerna.
       Till slut blev cellen till små apoptotiska kroppar fyllda med
det kondenserade kromatinet. Kropparna blev sedan uppätna av fagocyter
eller upptagna av närliggande celler som sedan bröt ner resterna i
sina lysosomer. Man skulle kunna säga att granncellerna hjälptes åt
att undanröja alla bevis, för de var ju trots allt skyldiga till
självmordet.
       Sedan blev allting tyst och det blev natt i det lilla
cellsamhället. Nu fanns det inte ens något hål där cellen hade bott,
allt var borta. Det var som om cellen aldrig hade funnits.

Veckans inlägg skriver jag positionerad i stugan bortom civilisationen och kommer därför inte att publiceras förrän senare ikväll. Förutom internetuppkoppling saknar jag också telefon vilket förklarar min sociala frånvaro under den senaste tiden. För närvarande känner jag mig som en slusk eftersom jag använder samma äckliga tröja och strumpor för fjärde dagen i rad men vad gör väl det. I Östansjö finns inga krav på varken hygien eller utseende.

OS i Beijing rullar på televisionsapparaten. För ovanlighetens skull vill jag inte se fotboll. Brottning, simning, gymnastik ja t.o.m damhandboll är roligare. Då turneringen är så prestigelös, varför stryker man inte fotbollen från OS-programmet? Det är väl bara agendan för landslagsishockey som uppnår större idioti. Vinter-OS vart fjärde, VM vartannat och EM varje år; inte konstigt att spelarna blir le och tackar nej. Hursomhelst så riktar vi idag ett stort grattis till Gustaf Larsson, silvermedaljör i cykeltempo. Frågan är hur många medaljer USA och Kina lyckats skrapa ihop vid det här laget tack vare den etiskt tvivelaktiga massproduktionen av idrottsstjärnor som påbörjas redan i tidig barnaålder?

 Neurologi är sanslöst spännande. Jag var till en början mycket skeptisk men sanna mina ord så hade herr Jansson rätt (igen). I veckan har jag läst en del om den mänskliga hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen det vill säga dem delarna som utgör centrala nervsystemet. Naturligtvis har det blivit mycket onödigt läsande om sådant som inte rör min kommande termin men vem kan motstå att läsa om Parkinsson, Huntington, MS, Manodeprissiva sjukdomar, dementi, epilepsi och schizofreni. Eller bara en sådan sak som att hjärntumör och stroke ofta kan påvisas av överdrivna sträck-reflexer. Testa dig genom att slå ditt knä!

I veckan har Granlo/Stockvik lidit flera motgångar och avbräck, själv har jag återigen drabbats av muskelskada. Ikväll möter vi Sundsvall Norra och jag skall erkänna att jag bävar inför hur det kommer att sluta.

Trots att jag har det bra här hemma tillsammans med familjen har jag redan hunnit bli en aning rastlös. På ett sätt skall det bli skönt att komma igång plugget snart. Framförallt ser jag fram emot de första veckorna. Emellertid skall jag först en sväng till Götet med mina studiekamrater. Där skall vi gå på Liseberg, umgås och planera inför nollningen. Det kommer bli stört kul. På söndag åker jag till Linköping.

Övriga noteringar för den gångna veckan är att B. Eriksson är tjugo år fyllda och flyttar snart till Uppsala för att läsa energiteknik. Till Uppsala åker också Martin för att läsa politik och samhällskunskap. Jag önskar mina goda vänner grattis och ett stort lycka till! Till Joel och mig i Linköping kommer Maja Crona. Välkommen in i familjen Maja! (kan primärt tolkas bokstavligt)

Veckans frågeställning: Varför måste människan sova?

Undertecknat

Per Jonas Niklas Wallvik

Veckans inlägg borde jag ha skrivit igår eftersom jag då var i ett mycket sentimentalt tillstånd. Det var det sista avsnittet av Friends (s10, "The Last One") som gjorde djupt intryck på mig. Jag vet inte om det var det lyckliga slutet eller faktum att det var slutet "the end" som berörde. En dag hoppas jag iallafall kunna efterlikna en smaklig smoothie av Chandler och Ross.

Idag känner jag mig kallare. Anledningen är att den buttre men kunnige typen dr. House har tagit över järnhanden. I det första avsnittet av "House" botade han neurocystocerkos orsakat av bandmask från smörgåsskinka vilket gav hjärntumörliknande symptom och i det andra avsnittet subakut skleroserande panencefalit (SSPE) som är en hjärnhinneinlammation orsakad enligt House av ett muterat mässlinvirus - morbilli. Idag bekämpas mässling effektivt genom vaccination och viruset har bara påträffats i tjugo fall på trettio år i USA (iaf om man skall tro TV-serien).

Det är inte helt ovidkommande att undra om jag inte har något bättre för mig än att se serier. Svaret är nej eftersom jag från och med idag och cirka 21 dagar framöver har SEMESTER. Därför kan jag unna mig något så oviktigt som att rangordna de enligt mina referensramar tre bästa serierna någonsin.

1. Scrubs

2. The O.C

3. Friends

Var Dr. House landar återstår att se.

Undertecknat

Niklas P.J Wallvik

Så kom den till sist. Den efterlängtade värmen. I lördags åkte Joel, Tela och jag till tranviken. Det var första gången för iår jag var där tillsammans med solen. Senast började det regna och i den hastiga flykten glömde jag mobilen kvar på stranden. Den här gången fick Lab-huden smaka på UV och eftersom min intelligenskvot är något begränsad så struntade jag i solskyddsfaktorn.

Dagen då min hud blev skadad fortsatte med 20-årskalas gånger två. Återigen ett stort grattis till Bella och Virre som på dagen-D uppvaktades med ett 08-kit (innehållande; en disktrasa med snuskiga namn på Stockholms tunnelbanestationer, en driftsäker blomma, en toalettborste, sugrör till studentfesten, en matlagningshandbok och ett sparrör för studentbudgeten innehållande ett startsparkapital på åtta kronor) respektive en graciös pokerkeps direkt levererad från teknikmagasinet. Kvällen avslutades något oplanerat på stadshuset.

I veckan har jag för skojs skull börjat läsa lite neurologi, kanske är jag nu lite klokare. För att dela med mig av mina nyförvärvade kunskaper; i förra veckans "Morden i Midsommer" användes pilgrodans gift curare, vilket är samma gift som indianer använde på sina blåsrörs pilar, för att att döda. Giftet verkar genom att inhibera synaptisk transmission mellan nervceller. Detta orsakar bland annat att diafragma ej längre stimuleras och andning upphör. Hjärnan klarar ungefär 3-7 sekunder utan syre därefter tuppar vi av.

Vidare tycks någon saligen god person lyssnat till en av mina inre önskningar. Först trodde jag såg i syne, sedan förstod jag. En volleybollplan har anlagts 200m från min lya!

Epilog: Ett stort grattis till er vänner som kommit in på era önskade program. Låt mig uttrycka mig såhär: Det verkar som jag får åka till Uppsala för Valborgsfirande iår.

Veckans frågeställning: Xbox eller Ps3, vad är mest värt pengarna?

PS. En vecka kvar på jobbet, därefter tre härliga veckors ledighet. Tiden går snabbt. Den 17:e åker jag tillbaka till Linköping. Biljetten är beställd. DS.

Undertecknat

Niklas P.J Wallvik

Ät ost!